Min speldag. Som så många andra dagar jag länge sett fram emot, och där jag vill vara riktigt på tårna, började jag med en nätt sovmorgon.
Sovmorgon är typ det bästa som finns att göra på arbetstid* utan förmånsbeskattning.
Dagen D var här och spelbranschens egen Winston Churchill skulle överlämna spellicensutredningen till Ardalan Shekarabi (s), med Olof Lavessons (m) vakande öga.
(*Lugn, jag är min egen chef.)
Min speldag
Om det gick att köpa sig en personlig plats på Starbucks Hamngatan skulle jag göra det.
Jänkarna kanske har tappat vissa saker det senaste decenniet men göra kaffe, det kan de. Och att Sverige förärats med ett knappt 20-tal av deras stationer för livskvalitet (läs: caféer) är inget annat än ett stort steg framåt för mänskligheten.
Sovmorgon, cortado, yoghurt och varm croissant med ost och skinka var den uppladdning jag behövde för att ta mig an promenaden till Rosenbads pressrum.
Där stod vi på rad
I kön till säkerhetskontrollen in till regeringshögkvarteret snackades det spel.
Jag överhörde att det var galopp som stod på menyn. Det gjorde mig lite glad i hjärtat eftersom det annars är spel på trav som är mest utbrett här i landet, till skillnad från många andra länder.
Några sekunder senare insåg jag dock att det faktiskt var trav som diskuterades, men som du som spelare vet förekommer ju dessvärre andra gångslag även i den grenen.
”Men nästa gång, då…”, var det sista jag hörde innan jag spetsade öronen åt ett annat håll för att hälsa på evigt unge spelreportern Bengt Hansell. Han såg ut att trivas som fisken i vattnet med att rapportera från just den här händelsen.
Statlig support
I pressrummet var väggarna sterilt havsblå. Jag försökte få det att sjunka in att det var i ett feng shui-väntrum på ett lasarett som det historiska överlämnandet skulle ske, men jag fick ge vika och ignorerande miljön.
Pressisen informerade om det öppna nätverket och som marknadsförare kunde jag inte undgå att notera att det var Telia som var Rosenbads official supplier av cyberspace.
Vi fick också veta att om Håkan Hallstedt skulle hosta till under sitt anförande berodde det ”absolut inte” på något annat än att han har lunginflammation.
Skönt att få det klargjort.
Hallstedt Show
Jag vet inte om du som läser det här känner Håkan Hallstedt? Jag kan inte påstå att jag gör det, mer än att vi haft en del kontakt per telefon, träffat honom en handfull gånger och sett honom i diverse branschsammanhang.
Håkan är inte på scen så som Hans Rosling var, men att påstå att Håkan skulle vara tråkig är en missuppfattning. Tyvärr var det bara jag och en snubbe från Travronden som verkade förstå hans bitvis småsyrliga bisatser.
Hallstedt Show levererade precis som förväntat.
Grundlig genomgång
Under tjugo minuter gick spelutredaren igenom utredningens förslag i steg för steg. Alla i lokalen hängde med och guidades med stöd av presentationen på en skärm lika strålande som entusiasmen i Twitterflödet.
Tangentbordsknappret spred sig som en liten symfoni. Ljudet var knappt märkbart överröstat av spelutredarens närmast viskande röst, vilket berodde på att utredaren stod mellan två av podiets mikrofoner.
Allting kändes extra allvarligt, tack vare tystnaden.
Spelarperspektivet fick en fråga
Håkan hade precis avslutat sitt anförande och pressisen öppnade för ett par allmänna frågor innan.
”Hur kommer det sig att utredaren inte föreslår 110 procent som golv för vinståterbetalningen”, hörde jag en röst på min ena axel viska.
Det var lockande, men jag lät bli.
Istället befarade jag det värsta; några allmänna frågor där svaren återfanns i vad Håkan just sagt, alternativt något svepande från en journalist ”i karriären” som vill göra ett gott intryck med en noga uttänkt och lite för komplicerad fråga. Standardutfallet vid den typen av frågeinitiativ brukar vara att respondenten inte förstår frågan, och att frågeställaren inte kan förklara mer än vad som är just uttänkt.
Platt maträtt med sylt och grädde, befarade jag.
Men oj vad överraskad jag blev.
En gentleman från TT, två rader framför mig, tog mikrofonen och frågade hur den här föreslagna spelmarknaden påverkar konsumenterna, spelarna. Vilka skillnader det blir gentemot den marknad vi har idag.
Håkan och jag fick ögonkontakt igen och jag såg nog lika ställd ut som han under en sekund.
Efter lite oklarheter kring vem frågan var riktad till – vilket i sig var hysteriskt roligt eftersom civilministern kaaaanske hade haft lite svårigheter med frågan i fråga – redogjorde Håkan för tre delar där spelaren kommer märka skillnad. (Mer om dem i ett senare inlägg.)
D-dagens huvudperson
Jag fick intrycket av att han faktiskt gillade tillställningen, Håkan. Dagen D var där, talet till folket genomfört och nu var det dags för diplomaterna (politikerna) och trupperna (marknadens aktörer) att göra sitt.
Kanske hade han allra helst tagit bakvägen direkt ut till den väntande taxin mot Maldiverna. Intervjuerna i anslutning till presskonferensen tror jag innerst inne han hade hoppat över.
Och efter att ha sett en del av dem direkt på plats samt flertalet i efterhand klandrar jag honom inte. Kunskapsnivån på flera av frågeställarna var väl inte riktigt i värdig nivå med vad han slitit med under uppdragets tid.
Samtidigt måste jag, och säkert även du som läser det här, ju förstå att även om spelfrågor påverkar samhället på många komplicerade sätt så är det inte den fråga som ALLA har högst upp på sina dagordningar, märkligt nog.
Uppföljningsseminarium
Jag smet ut tidigt från för att bege mig ett finskt spjutkast bort till ATG:s presskonferens. Där skulle cheferna för AB Trav och Galopp, Svenska Spel, Folkspel och Postkodlotteriet ge sina omedelbara kommentarer.
Med rätt adress framför näsan på mig hörde jag en glad Pelle Kotschack (när är han inte glad förresten?): ”Grabben, den här vägen är det!”
Pelle, som fem år innan jag föddes uppfann Måltipset, hade väl inte riktigt rätt siffra på Tegelbacken den här gången. Men vi hittade rätt till slut.
När jag kom upp för trappan till myllret av spelmänniskor, som följt överlämnandets presskonferens på storbild, var mitt första kapitel på speldag D över.
Vem bjöd upp till dans?
Avslutningsvis vill jag komma med ett konstruktivt förslag för att, likt Starbucks tillväxtstrategi, göra världen till en ännu bättre plats.
Vi MÅSTE göra något åt den här överlämningsceremonin. Att lämna över en dinglande USB-sticka är inte värdigt det utredningsarbete som lagts ned, oavsett utredning.
Och jag må vara uppvuxen på landet, och därmed naturlig växt- och djurvän. Men nej, jag kan personligen offra ett par träd för att någon ska kunna printa ut utredningen, för ett värdigt överlämnande.
När jag tittar på min bild från det historiska ögonblicket undrar jag: vem bjöd upp vem till dans?
Spelhälsningar,
Magnus
