När jag skriver det här har det gått en timme sedan jag fick veta att min storebror hastigt gått bort. ”Din storebror?”, tänker du som känner mig, du som vet att jag aldrig haft några syskon.
Nåväl, låt mig berätta om J.
—
Första gången jag träffade J var på en restaurang i Stockholm. Det var en gemensam bekant som tillkallat spelfolk från höger och vänster. Ordet var fritt och det pratades högt och lågt om både det ena och det andra.
J arbetade för ett utländskt spelbolag och jag minns att vi snabbt kom in på samma våglängd, vilket var långt ifrån självklart. Jag menar där kom jag, en yngling som trodde my way was the highway – och där stod han, en medelålders välklädd man som vigt en oändlig mängd tid åt spelbranschen, spelpolitik och spelregleringen.
Vi höll kontakten sporadiskt, J och jag.
Vi pratade visserligen med varandra ytterst sällan, men vi var överens väldigt ofta.
—
Efter åtta år som rådgivare till spelbolaget började J, i början av 2013, som kommunikationsdirektör i Mälarstaden jag vuxit upp i. Föga överraskande började vår relation ta ny fart och efter hand pratade vi i telefon månadsvis.
Med tiden utvecklades en riktig kompisrelation, trots att vi aldrig umgåtts privat eller, när jag tänker efter, knappt ens pratat om annat än spel.
J avslutade alltid varje telefonsamtal med samma fyra ord, något jag är glad för idag då jag tack vare det alltid kommer kunna minnas J:s röst.
—
Det var lätt att tycka om J.
J var tydlig, vältalig och ingav respekt och integritet.
J var en genomvarm person.
—
Ett särskilt minne från J var en sommardag i den där staden för något år sedan.
Jag hade ledigt och skulle förbi på en kaffe på J:s kontor – ett samtal som slutade i att han, lite mer handgripligt än tidigare försök på hans älskade Grodan, försökte värva mig till en ledig tjänst.
Det blev inget av den tjänsten, jag tackade tyvärr nej. Men vänner var vi i alla fall.
—
J lärde mig nya saker och hade den där egenskapen som jag insett att så otroligt få människor har; förmågan att göra en annan människa nyfiken.
J var min mentor.
Men det värsta är att jag aldrig kommer få reda på om J själv visste det.
Det grämer mig.
—
Utan J hade The Gambler Magazine lagts på is för många år sedan. Nyhetsbrevet hade aldrig kommit till och ibland har jag undrat om inte spelutredningen stått och stampat än idag utan J.
”Du måste ta betalt!”, har han ropat i luren otaliga gånger. ”Du bjuder på för mycket, du är för bra för att vara gratis.”
Som du som läsare förstår har all energi till att skriva The Gambler Magazine försvunnit, men jag vet att det sista J skulle önska var att jag slutade. Så jag lovar att fortsätta åtminstone tills vi har en ny spelmarknad i det här landet. Det om något är värt att (fortsätta) kämpa för – hur den än blir.
—
Tangentbordet är vått, fingertopparna som russin och näsdukarna är slut.
Tack för allt, Joakim.
Och du, ta hand om dig.
Spelhälsningar,
Magnus Berglund
